Timbro-Freddan

Alla som inte var på Labormusföredraget igår missade verkligen något. Fredrik Segerfeldt från Timbro kom till Labormus för att visa vart det ideologiska skåpet skulle stå. Efter 2 min hade vi alla redan börjat fnittra med sckräckblandad förtjusning....jisses vad säger karln.

Några sköna favoriter:

1. Det är osäkert ifall barn är egendom eller individer (om barn ska kunna omhändertas av förädrar som skadar sina barn är alltså osäkert då dem tillhör sina föräldrar)

2. Äganderätten står över rätten till liv

3. Det finns inga markandsmisslyckanden

4. I en framtida nattväktarstat ska säkerheten tryggas genom konkurerande vaktbolag (rysningar någon?)

5. Socialdemokrater är utopister (iaf enligt ordboksdefinitionen)

Jag vill ändå tacka Fredrik för underhållningen. Medan libertanerna fortsätter att drömma om sköna skattefria värld så fortsätter vi med att arbeta för att förbättra verkligehetens samhälle.

Integration, vad är det?

Efter att ha hört Roger Andersson (forskare på institutionen för urban och bostadsforskning) samt läst Nisha Besaras artikel om integrationspolitik i Frihet och borgarnas inlägg om integrationspolitiken på DN-debatt, så klarnar en bild av integration som något politiker tycker är väldigt viktigt men som man har lite förståele av. I debatten finns en bristande förståelse eller en medveten förenkling av begreppet integration. Integration handlar främst om invandrare som flyttar till betonghus i förorten och inte arbetar och hur man ska få bukt med att dessa människor vill isolera sig från resten av samhället.
Men integrationbegreppet innehåller många fler dimenaioner. Inegration kan gälla arbetsmarknaden, boendet och det civila samhället. Integarion handlar om olika grupper, olika etniciteter ( etniska svenskar inräknade), gamla och unga, fattiga och rika osv. Det finns en massa skiljelinjer mellan människor i vårt samhälle och att bara dra den mellan etniska och invandrade svenskar är en grov förenkling och att utpeka invandre som problemet bakom segregationen, rent rasistisk. Utsikterna för en integrationspolitik som vågar förstå och kompelxititen i integrationsproblematiken ser inte ljus ut med borgarna vid rodret. På DN-debatt la Nyamko Sabuni, Lars Lejonborg och Tobias Billström fram det förslag som skulle vara satsningarna på integrationen. Klart är att invandrare är problemet, "Ett huvudmål för den nya politiken är att bryta den passivitet som för många nyanlända präglar de första månaderna och åren i Sverige. Sysslolösheten lägger grund för utanförskap och bidragsberoende".

Bilden av människor som kommer till Sverige för att bygga upp en ny tillvaro är att det är passiva, syssloslösa och bidragsberoende. Det är intte bara en obehaglig människoyn som här avslöjas utan även en total brist på förståelse för innebörden av integrationsbegreppet. Integrationspolitik handlar om att på olika sätt skapa ett sammanhållande kitt i samhället, inte att misstänkliggöra och peka ut vissa i behov av integration medan andra inte är det.

Jag efterlyser en idédebatt om integrationen, och den här gången på allvar. Det måste bli ett slut på misstolkningar, vanföreställningar och missbruk av begreppet. Här bör och kan vi socialdemokrater vara i framkant. Vi måste tydligt formulera vad vi menar med integration och vilka mål vi har för den samt utforma strategier anpassade efter frågans komplexitet. Jag vet att vi i Laboremus som en del av arbetarrörelsen kan göra detta, så lets do it!

Stockholmsborgarnas jakt på socialbidragstagare

I Svenskan ( http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14965649.asp) står det idag att läsa om Stockholmsborgarnas förslag på förändringar i socialbidragspolitiken. Som vanligt är det inte speciellt mycket att hurra över…

Borgarna befäster diskursen om socialbidragstagaren som en passiv människa som har fastnat i ett ”bidragsberoende”. Det är således främst ett individproblem, enligt den borgerliga diskursen, kombinerat med att det finns alltför slappa myndigheter som tillåter detta ”bidragsberoende” att fortgå. Om man skärper kraven på individen, så kommer individen att bryta sitt ”bidragsberoende” och slutligen få ett arbete. Att dessutom använda ett ord som ”bidragsberoende”, där man kopplar samman bidrag med beroende. Att vara beroende av något är dels skamligt (avsaknad på självkontroll och moral) och dels något skadligt. Sammankopplat med bidrag så blir det relativt uppenbart att borgerligheten vill föra fram budskapet att det är både skadligt och skamligt.

Nåväl, jag antar att ni känner till den här melodin som en radiodänga som har spelats alldeles, alldeles för många gånger. Så låt oss gå igenom förslagen.

1) Personliga planer inom fem dagar för alla som söker socialbidrag. Låter som hafsverk och det är förmodligen. Borgarna vill visa att det är lite action i Stockholms stad och kommer på att man ska göra planer för alla socialbidragstagare på rekordtid. Om det skiter sig, antar jag att de alltid kan skylla på socialbidragstagarna (”de följer inte planerna”).
2) Jobbtorg. Vet inte vad det är, så inga kommentarer.
3) Sänkt socialbidrag till ”nödprövning” om man inte söker jobb. D.v.s. sänkta socialbidrag för de som verkligen är utslagna. Schysst.
4) Inte reda pengar till missbrukare (matkuponger eller rekvisitioner). Omyndigförklarande av missbrukare. Kan vara bra eller dåligt, är obestämd. Ett problem är att missbrukarna inte lär bli mer vänligt inställda gentemot staten, och det lär väl försvåra problemen snarare än att förbättra dem.
5) Socialbidragstagare ska söka jobba i hela Sverige. Jag tycker att det är problematiskt med att människor ska behöva söka jobba i hela landet (ett liknande förslag har regeringen överlämnat i en proposition - http://www.regeringen.se/sb/d/8752/a/79248). För det första, överger man tanken om att hela Sverige ska leva. För det andra, kan vissa kommuner med redan ansträngd bostadsmarknad få det mycket svårare. För det tredje, är det inte alltid lätt att flytta. Att flytta från en ort med dålig ekonomi till en med bra ekonomi, innebär ju att man förmodligen får höjda bostadskostnader. När det gäller Stockholm specifikt, så är det väl inte alltid så lätt för socialbidragstagare att byta bostad (skulder, missbruk, kriminalitet är inte speciellt poppis bland hyresvärdar). Frågan är hur strikt regeln kommer att tillämpas, konsekvenser beror mycket på detta. Har inte hittat originalförslaget. Å andra sidan kan man fråga sig vad meningen är med regler som man inte tillämpar (annat än för att plocka billiga politiska poäng).
6) Olagliga andrahandskontrakt ska inte ligga till grund för socialbidrag. Riskerar inte detta att öka antalet hemlösa i Stockholm? Det är ju inte som att den stockholmska bostadsmarknaden är alltför bra, och som sagt socialbidragstagare är inte speciellt poppis bland hyresvärdar. Är det inte bättre att vara lite pragmatisk (om lagen tillåter det) istället för att riskera att slänga ut folk på bar backe?

Tänkte poängtera att jag inte har fått tag på förslaget i sin helhet, så jag utgår endast från artikeln.

/mvh.
Tony Kenttä

http://www.aftonbladet.se/vss/ledare/story/0,2789,1036161,00.html

Läs föregående inlägg.

http://www.regeringen.se/sb/d/8647/a/79700

Här kommer en riktig prop för alla som arbetar mot social snedrekrytering till våra universitet och högskolor. Den är bra för att den är kort och alltså läsvänlig, den är dålig därför att förslagen suger. Strukturellt innebär förslagen att valet att studera vidare och vad som ska studeras ska ske så tidigt som möjligt. Arbetslivserfarenhet skall inte heller värderas lika högt som idag.

Förslagen är i korthet:
- Godkänt i matematik, svenska och engelska blir ett krav för grundläggande högskolebehörighet.

- 25:4-reglerna och samlat betygsdokument tas bort som behörighetsgrundande för högskolestudier

- 5 års arbetslivserfarenhet ska inte längre ge pluspoäng på högskoleprovet

- 1/3 av platserna på varje program och nybörjarkurs får användas till alternativa urvalsgrunder av lärosätena

- Vissa gymnasiekurser, främst språk och matematik, ska ge extra poäng vid ansökan till högskolan

Proppen syftar till att förbättra kvalitén på våra högskolor genom att höja kompetensen på tillträdande studenter. 25:4-reglerna försvinner därför att 4 års arbete, oavsett vad personen ifråga arbetat med, är behörighetsgrundande. Då det är ett kvantitativt arbetskrav, 4 år, och inte "kvalitativt" anser regeringen att den som arbetat i regel inte kan sägas få tillräckliga kunskaper för att klara av högre studier. Samma argument ligger till grund för att ta bort 0.5 pluspoäng på högskoleprovet för den med 5 års arbetslivserfarenhet. Förutom att detta förslag förmodligen slår främst mot personer från studieovana miljöer så innebär arbete att en person mognar. Diskussionen breddas med största sannolikhet i ett seminarierum där många erfarenheter möts. Kvalitén torde alltså minska med regeringens förslag.

Vad gäller att lärosätena själva ska få bestämma urvalskriterier för 1/3 av platserna är jag svagt tveksam. Regeringen vill att det alternativa urvalet ska användas för att ta till vara på meriter och erfarenheter som är relevanta för utbildningen. Samtidigt "medger inte de lokala urvalsgrunderna kvotering i någon form, dvs. platserna på en högskoleutbildning får inte reserveras för sökande från en viss grupp eller med en viss bakgrund." Alltså kommer vissa utvalda erfarenheter premieras vilket kan leda till likriktning i klassen. Samtidigt får inte heller nu ett viktigt instrument för att minska snedrekryteringen och bredda diskussionen i seminarierummet användas. Förslaget skulle kunna användas till något bra, jag tror det kommer att användas på motsatt sätt

Slutligen något om pluspoäng för språk- och matematikstudier. Elever från de mer yrkesförberedande gymnasieprogrammen kommer inte att ha samma möjlighet att läsa dessa pluspoängskurser, utrymmet är för begränsat. Den sociala snedrekryteringen till de studieförberedande programmen (enligt SCB, SP och NT) är idag stor. Idag går 80% från de studieförberedande programmen, vid 25 års ålder, vidare till den högre utbildningen, motsvarande siffra för de övriga programmen är 28%. Det är således redan en snedfördelning. Med förslaget kommer valet att studera på högskolan i fortsättningen att i ännu högre grad ske redan på högstadiet. Det tycker jag är för tidigt. Övriga förslag verkar dessutom i riktningen att arbete som ligger till grund för högskolestudier skall vara relevant för den sökta utbildningen. Om förslagen från proppen går igenom hoppas jag att borgarna inte drar ner på den gymnasiala vuxenutbildningen

Hade gärna utvecklat min argumentation mer, men nu orkar jag inte mer

Ända sen jag såg den här artikeln i eftermiddags har den stört mig något oerhört.

http://www.aftonbladet.se/vss/karleksex/story/0,2789,1025245,00.html

Varför skulle det vara förbjudet att gifta sig med sin exfrus mamma, och kanske framför allt varför skulle ett förhållande med sin omgifta exfrus mamma vara ett skäl att bli gripen. Oaktat att det förmodligen saknas rätt mycket fakta, och att britterna knappast bör underkasta sig svenska normer, känns ändå principen löjligt absurd. Vi har två myndiga människor som inte får gifta sig därför att den ena personen i paret har varit gift med fel person tidigare.

Överlag ses äktenskapet alltför sällan som det statligt subventionerade avtal det faktiskt är. Med utgångspunkt från äktenskapet som ett avtal är det omöjligt att förvägra till exempel homosexuella par det standardavtal som erbjuds och utnyttjas av en stor del av befolkningen. I dagarna väntas en utredning presentera sina förslag om hur äktenskapsbalken skall bli "könsneutral". Jag vill se ett institut som ser bortom sexuell läggning samtidigt som vigselförrättarna i religiösa samfund antingen mister sin "vigselrätt" eller tvingas att borgerligt "viga" de par som så önskar, vigselförrättaren skall snarast bevilja en ansökan (detta bör naturligtvis gälla även den vigselförrättare som står utanför de religiösa samfunden). Religiösa samfund kan få ha sina ceremonier och låta dem vara öppna för vilka de önskar. Principerna bakom är så självklara att detta borde vara en icke-fråga.

Denna blogg tilhör föreningen Laboremus. Vi är en socialdemokratisk studentförening i Uppsala. Som socialdemokratier är vårt yttersta mål ett samhälle där alla människor oavsett vem du är, var du kommer ifrån får tillträde till vad det här samhället har att erbjuda och att ingen hamnar på efterkälken. Ett samhälle som inkluderar inte exkluderar.

Detta inlägg skrivs i samma stund som Mona Sahlin väljs till ordförande för Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Jag hoppas att Mona kommer att lyfta frågor frågor om integration, jämställdhet och queer, vilket är välkommet i ett parti som kanske inte alltid är så välvilligt inställt i dessa frågor. Detta återstår att se